Tankar kring läkarkåren...
Jag tillhör inte direkt kategorin som tvingas uppsöka vård så ofta, tur är väl det. Efter dagens besök på en barnmottagning i Borås dök det upp lite funderingar som jag ska försöka att, kortfattat, printa ner.
Bakgrund
Jag har varit på samma mottagning med alla tre fast olika anledningar varje gång (A's så kallade hjärnskada, N's hormoner och nu L's vikt). N är väl den enda som jag kan tycka, med facit i hand, är den enda som varit befogad. Ändå bra att det görs utredningar ifall något skulle visa sej vara avvikande dock!!!
Efter många extra viktkontroller på BVC beslutade allmänläkaren där att det skulle bli en remiss för Pyret till Barnmott. trots att alla tester de tog på henne var bra.
Dagens bravad
Så idag var vi där. Det första barnläkaren säger är:
-Ni är inte här för att du är orolig va?
No shit Sherlock, tänkte jag!
Han började med att konstatera att Pyrets föräldrar var små.... Nähä, är vi det?
När vi 30 min senare skulle gå därifrån, jag helt genomsvettig efter att ha försökt få en längd på världens argaste Pyre, har vi nu fått på papper att Lova får vara liten!!!! En liten tjej med en stark egen vilja som kommer att växa till sej när hon blir lite större, sa han.
Slutsats
Med så höga intagningspoäng som det krävs för att bli läkare kan man fundera på om alla är lämpliga egentligen... Visst, smarta är de säkert men eftersom det är människokontakt deras arbete går ut på kan man tycka att någon form av social kompetens borde finnas eller?
Grymt tacksam över den kompetens som jag träffade på idag som lät Pyret slippa fler provtagningar och lät henne få vara liten, att han lät henne få vara den hon är!
Så idag avslutar jag med att säga till er alla:
DU ÄR UNIK!!
och det är ok :)
